Att man bara hinner tänka så många tankar på en enda dag, hur mycket får plats där inne egentligen?

Känns som man springer och springer men kommer ingenstans, likt en hamster i ett hjul.

Mina egna tankar och förhoppningar om hur jag vill att det ska vara, går inte ihop med verkligheten.

Det gör mig frustrerad och så himla matt. Jag vet att jag kan lita på min magkänsla till 100 procent när det kommer till att känna av nåt som är galet, och så blir jag ändå så himla ledsen när magkänslan vinner över det som inom mig vill tro nåt annat.

Ibland tvivlar jag starkt på mig själv, både som förälder och medmänniska. Jag vill alltid göra mer och försöker så mycket att till sist blir det ingenting.

Det blir ett virrvarr i huvudet och jag kan inte ens föra en vettig konversation med dom som står mig närmst. Jag minns inte vad som sades för en timme sen.

Det har varit så det senaste året och det blir inte lättare nånstans. Jag gör vad jag tror är rätt, med samma återkommande resultat.

Vad är rätt och vad är fel? Finns det något som heter så ens? Det som fungerar för den ena, kanske blir katastrof för en annan?

Samtalsterapi, kurator, psykolog, behandlingshem, möten med soc , ja det finns oändliga vägar att gå.

Utöver det då? När mötet med psykologen är över och du blir helt ensam? Ensamheten vet jag är en sak som skrämmer många. När du bara har dina ”knarkvänner” men inga riktiga vänner kvar.

När den inre rösten börjar eka i ditt huvud och ångesten sätter in, minns du då vad ni pratade om hos psykologen?

Är människan så stark att ett långvarigt missbruk kan besegras med enbart viljestyrka? Fungerar allas psyke likadant?

När någon har förträngt sitt dåliga mående, låga självkänsla eller kanske till och med inte har något som helst egenvärde kvar. När drogerna är det som skänkt lite lättnad när livet blivit för svårt att handskas med, kan man bara sluta då?

Räcker det med en samtalstid i veckan med en okänd person som ska tala om för dig hur du ska agera när suget kommer?

Vad som krävs tror jag är helt individuellt och det finns inga rätt och fel. Det är en resa som ska göras och ingen vet hur lång den blir.

En sak är helt säker och det är att jag har inte ångrat en sekund av min tid jag lagt på ungdomar som mår dåligt, jag har insett att jag inte kan välja åt dom. Det gör fortfarande så himla ont när jag ser att det blir återfall och jag tar det så  personligt.

Jag känner mig misslyckad fast jag vet att jag gjort mitt bästa. När jag bryr mig om någon gör jag det helhjärtat.

Inte för att jag får betalt, inte för att det är mitt jobb utan för glädjen jag ser i deras ögon när dom gör framsteg.

Om det så är ett dygn utan droger, att dom väljer att tala sanning istället för att ljuga, så är det ett så himla stort steg för dom i det skedet dom befinner sig i just då.

Jag är så himla kass på det när det gäller mina egna barn, desto duktigare på det när det kommer till andras.

Jag jobbar så gott jag kan på mig själv och mina egna tankar kring vad som är rätt eller fel, om det nu finns något som heter så i denna frågan. Jag ska fokusera på att bli mycket bättre på att uppmuntra istället för att kritisera, för som mamma är man ganska bra på det sistnämnda när det kommer till droger.

Det var lite om dagens tankar och jag ser fram emot en ny dag med nya friska tag.

Kärlek till er alla