Jane

Funderar på om jag ska döpa om bloggen. Jane Von B låter väl nice. B som i Bridgemill Tattoo.

Ja nu var det ju ett tag sen man var här inne och ventilerade lite. Finns många anledningar till det om jag ska vara ärlig.

Det händer så otroligt mycket hela tiden och energin har varit på sparlåga. Fått ta oerhört mycket skit för att jag har bloggat om min sons resa. Hur jag kan hänga ut honom på det viset.

Jag skulle aldrig hänga ut någon mot sin vilja, inte ens om jag fick pengar för det. Inte ett enda blogginlägg jag lagt ut utan att det godkänts av min son. Och nej inte heller för att dela med mig av någon smaskig historia, som nån uttryckt sig. Det finns det redan tillräckligt av i den sjuka värld vi lever i.

Jag kan glädja er med att Oskar har gjort en jätteresa och tagit stora kliv framåt. Träffat en fantastisk kvinna som stöttar honom otroligt mycket i allt han gör. Bytt boende och kommit bort från de dåliga energier som satt i väggarna i gamla lägenheten. En nystart på riktigt, aldrig sett honom så lycklig.

Studion går otroligt bra precis som vanligt och det är också oerhört positivt. Sen finns det oerhört tråkiga saker som dyker upp titt som tätt. Min son är drogfri men det finns en uppsjö av ungdomar som jag bryr mig om som inte är drogfria. Det sliter mig i tusen bitar varje dag.

Fina kloka ungdomar som lever som slavar under drogens kraft, och jag står där som ett fån och vet inte vad jag ska göra. Alla säger till mig att inte bry mig, det är inte mina barn. Hur slutar man bry sig om människor man bryr sig om? Går det? Nej inte för min del iallafall. Jag klurar och klurar på hur jag ska kunna göra något i positiv riktning. Om man så kan hjälpa en så är det värt det.

Jag har turen att ha en underbar vän som dessutom är lärare, så himla skönt att få ventilera med någon som förstår situationen i vårt samhälle. Jag har möte på soc nästa vecka där vi ska ventilera lite kring deras insatser och det ser jag fram emot. Har så mycket som bubblar inom mig.

Jag skulle kunna skriva en bok om det som hänt bara sista veckan, men det skulle upplevas som ett smaskigt blogginlägg och dessutom det där med att hänga ut människor utan deras vetskap, aldrig i livet. Jag tjänar inga pengar på att skriva här, jag gör det för att väcka diskussioner kring problemen vi har i samhället. Om att allt för många familjer kämpar med samma skit.

Jag har aldrig varit ute efter att framställa mig som nån bättre människa än någon annan, ni som läst mina inlägg så vet ni att jag blottat mig ganska hårt. Och nej jag tänker inte skämmas för hur mitt liv sett ut. Tack vare det så känner människor att jag kan möta dom på deras nivå. Jag är brevid inte ovanför.

Är så förbannat trött på folk som tror att dom är bättre än andra på alla sätt och vis, allra helst dom som borde sopa rent framför egen dörr först. Ni kan inte krossa mig, ni driver mig bara ännu mera framåt i mina mål att göra nåt för våra barn och ungdomar. Det kan inte fortsätta i den riktning det barkar åt, vi måste hjälpas åt att vända det.

Med hat och misstro gentemot varandra kommer man inte långt det vill jag lova. Många som är glada för det. Tro mig jag ska aldrig lägga mig på rygg för er hur mycket ni än försöker, måhända att jag blir trött på era fasoner men jag viker mig aldrig.

Jag har många planer framöver och på ett eller annat vis ska jag ro dom iland. Jag kommer inte svika ungdomarna oavsett. Vi har även startat en sida på facebook som heter ”Vi finns för dig”, där tanken är att folk som känner behov av stöd eller samtal om allt mellan himmel och jord är välkomna att höra av sig. Jag och min kollega Dennis är båda väldigt måna om att människor ska känna sitt egenvärde. Liten som stor.

Jag vet att tillsammans kan vi göra skillnad. Vi längtar tills pandemin är över så vi kan samlas som förr över en fika i studion. Så trist att folk är isolerade på ena eller andra sättet. Kanske vi bygger ett litet tralldäck utanför till sommaren, så våra äldre som inte kan gå så långt kan sitta och njuta av en go fika i solen.

Som sagt planerna är många och jag vill passa på att tacka för all feedback jag får av så många. Ni anar inte hur det driver mig framåt. Och ett stort tack till alla fina människor som finns vid min sida alltid oavsett hur trött jag är imellanåt.

All kärlek till er

Varit så himla dålig på att blogga länge nu, kraften har gått till tusen andra saker. Eller ja iallafall då jag haft lite energi över, vilket känns som näst intill obefintlig.

Livet är verkligen en berg och dalbana på alla sätt och vis och jag har fått väldigt svårt att hänga med i åkturen nuförtiden. Ena dagen har man kraft att erövra hela världen och så händer det något runt om mig som får mig att knappt kunna stiga ur sängen följande dag.

Droger måste verkligen vara djävulens påfund, det är en sak jag konstaterat. Den drog jag avskytt mest av alla har hittills varit kokain, då det varit huvuddrogen hos min son. Men jag tror bestämt jag har ändrat mig.

Jag har hört uttrycket röka oxy ganska länge nu men aldrig förstått riktigt hur illa den där äckeldrogen är. Visste inte heller riktigt hur det går till att röka dom. Det vet jag nu. Både i verkligheten och timmar av tittande på youtube.

Mitt hjärta går sönder varje gång jag tänker tanken, att folk jag älskar och bryr mig om drar i sig detta. Hur dom kritar till dubbla priser av ren desperation. Den ångesten dom vaknar med varje dag, en del av dom mer och andra mindre. Hur det drar och sliter i kroppen som bara skriker och hjärnan på högvarv för att kunna fixa mer.

Jag har väldigt god kontakt med brukare av detta preparat och jag är helt maktlös inför detta. Det finns dom jag verkligen försökt hjälpa men som föll tillbaka i lögner och svek. Vet att någon yttrade sig om att jag skulle skött det annorlunda.

Jag minns det som igår, den dagen jag fick bevis på att det röktes oxy bakom min rygg. Pulsen steg, förtvivlan och ilska sattes in med raketfart. Sprang dit och skulle konfrontera detta men det nekades. Det var den dagen jag skrev mitt senaste inlägg här. När sista orden sagts.

Nu vet jag att det finns dom som tyckte att det var ett svek från min sida att jag sa upp kontakten på stående fot. Jag hoppas att just Du läser detta. Jag fanns där 24/7 när ingen annan gjorde och ja jag vet hela historien bakom allt. Jag la all min energi, min kärlek, min ekonomi, min tillit, ja hela mitt liv för att försöka hjälpa någon jag verkligen brydde mig om.

Vi hade en överenskommelse att inga lögner. Hur hård sanningen är så såra mig hellre med den än att göra mig lycklig med en lögn. Den där lögnen kom och det innebar konsekvenser.

Idag har vi god kontakt och det är jag så tacksam för. Ibland tänker jag att jag är värd mer än den mest betalda människan på soc, eller den mest kompetenta människan på en klinik. Varför? Jo just därför att jag gör inte det för egen vinnings skull, eller för att tjäna pengar. Jag gör det av kärlek till dom som jag vet har det svårt.

Dom vet att jag finns där. Man kan komma till mig när livet är tufft utan att bli dömd för något. Så länge man håller sig till sanningen. Jag önskar att jag varit lika duktig med konsekvenser till min son. Jag har varit den största möjliggöraren som går i ett par skor. Aldrig mer. Aldrig någonsin.

Här hemma kommer alltid finnas mat för ingen ska gå hungrig oavsett missbruk eller skulder. Här finns alltid en öppen famn till dom som inte orkar mer. Även när jag själv inte orkar. Jag har sån otrolig tur att jag har fina människor vid min sida annars hade jag nog inte levt idag om jag ska vara ärlig.

Det kommer alltid finnas folk som tycker annorlunda än vad jag gör och det accepterar jag fullt ut, hoppas att ni kan göra detsamma. Jag har själv valt att fullkomligt lämna ut mitt liv helt öppet så tro mig, jag är redo för diskussioner. Det är ju det som behövs om vi ska kunna rädda nån stackare från denna djävulska sjukdom.

Ingen ska vara rädd för att öppna sig för mig, tvärtom jag vill ni ska känna er trygga. Jag är varken mer eller mindre än ni. Jag är en av er, en av dom som dagligen kämpar med demoner i skallen, kanske inte som er, men det finns.

Det är inte bara jag, det vet jag, vi är jättemånga som mår dåligt pga droger på ett eller annat sätt. Som anhörig, vän, kollega, chef eller på annat sätt har en koppling till ett missbruk. Det sliter och drar dygnets alla timmar och det finner aldrig någon ro.

Till er alla, brukare som anhörig vill jag bara säga att vi är inte ensamma i detta, även om det oftast känns så. Och jag finns om ni behöver mig, även om jag e väldigt risig i själen för tillfället. Sprid så mycket kärlek ni bara kan och ge aldrig upp. Tillsammans är vi så mycket starkare än om vi ska springa runt och peka finger och misstro varandra.

Kärlek till er alla

När sista dörren är inslagen, när sista lögnen blivit för mycket, när de fula orden haglat för sista gången. När denna mamman är den absolut värsta som finns. När orden, jag vill aldrig mer se dig, aldrig mer ha med dig att göra slängs i ansiktet och jag känner att dom kommer direkt från hjärtat, då är det dags att inse att det är dags att backa.

Backa på riktigt. Jag minns häromdagen så sa min son att hur illa det än varit så är det du som kommit krypande ändå. Det värsta är att det är så. I 3 år nu har jag jagat, städat upp, krupit, blivit utblottad, stått öga mot öga med langare och varit redo att offra mitt liv.

Allt jag gjort har jag gjort för dig.Och tyvärr bara fått ta oerhört mycket skit, mer än någon annan skulle tolererat. Jag ångrar ingenting för jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjort allt som står i min makt för att hjälpa dig. Det har bara utnyttjats in i det sista.

Jag vet att det är drogerna och inte du, eller jag hoppas på det iallafall. Du är inte längre den jag kände och jag klarar inte längre att kastas mellan hopp och förtvivlan mer. Det har ätit mig sakta men säkert. Jag bad dig om att vara ärlig, allra helst mot dig själv men icke.

Jag ville stå vid din sida hela vägen men du vill inte längre, och jag kan inget annat som förälder än att respektera det.Jag brukar stortjuta och gråta i timmar ibland dagar. Men igår blev jag bara tom. Helt tom, allt bara försvann, tid, rum och plats.

Vaknade med en tomhet och kommer garanterat lägga mig likadant. Nu är det jag som har en resa jag måste göra, inom mig själv. Inte tillsammans med dig. Du måste göra din egen. Jag brukar tänka på sinnesrobönen:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Den ska jag tänka på ofta i fortsättningen, den stämmer så bra. Jag måste inse att jag kan inte förändra dig och jag måste acceptera det. Du vill att jag lämnar dig ifred. Denna gången ska du få precis det du ber mig om, du ska få vara ifred. Men du ska också veta att den dagen du vill förändra ditt liv står din mamma där och väntar på dig.

Dina ord gör lika ont varje gång, varenda liten lögn sticker hål i hjärtat och orsakar bara lidande. Varken du eller jag vill ha lidande mer nu. Och känner du så att jag är den som får dig att knarka för att jag är på och vaktar och bryr mig, så ska jag avlägsna mig.

Hoppas då att det hjälper dig att tänka om. Att ditt liv är värt mer än så här. Att det är skillnad på kompisar och vänner.  Att du kommer till insikt vad som är viktigt för dig. Jag älskar dig och önskar dig all lycka på din resa

Kärlek

Trasig och söndersliten på insidan är väl dom ord jag kan beskriva det bäst med. Jag har varit stark även när jag egentligen är så svag så jag kan inte vistas bland människor längre stunder i taget.

Detta inlägget är direkt riktat till min son Oskar, och jag skriver det så hela världen kan ta del av hur jag känner. Den ständiga oron som lever och härjar hej vilt i mig, bortom all kontroll.

Det här med att klandra sig själv som förälder, det lever jag med varje dag. Jag var 19 år gammal när Du kom till världen. Var jag mogen och redo för att ge dig ett tryggt och stabilt liv? Nej långt därifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja gå tillbaka och ändra på.

Så mycket jag skulle vilja skydda dig ifrån istället för att lasta dig, för det var det jag gjorde Oskar. Min omogenhet, osäkerhet och mitt ostabila psyke hamnade på dig. Jag minns med ångest i hela min kropp hur du fått bevittna så mycket elände ett barn aldrig skulle behöva se.

Bråk, slagsmål och tårar i oändlighet. Någonstans på vägen blev du min beskyddare. Det skulle vara tvärtom Oskar. Jag skulle ju varit den vuxna som ser till så att du hade det bra. Det finns så himla mycket jag ångrar som jag aldrig kan ta tillbaka.

Medvetet skulle jag aldrig såra dig, jag tyckte alltid jag gjorde allt för dig, vi var så sjukt tajta. Vi var så mycket mer än mor och son och jag såg alltid det som något bra mitt i all elände. Nu vet jag ju att du tog skada på alla sätt och vis, med full förståelse.

Jag har aldrig gett upp på dig. Aldrig. Jag har gjort allt jag kan för att gottgöra något som jag aldrig kommer lyckas med. Jag kommer alltid klandra mig själv för att du började med droger. Oavsett vad någon säger så är det så.

Du är världens finaste kille och jag har alltid fått så mycket beröm för hur väluppfostrad och fin du är. En riktig guldklimp. Alltid så snäll mot allt och alla och en hederlig arbetare som sliter allt vad du har och lite till.

Din omtänksamhet och den lilla clownen som bor inom dig, herregud vad jag älskar dig unge. Du har skapat dig en yta som är så långt ifrån ditt riktiga jag som det bara kan bli. Det är jobbigt, för jag vet hur ditt riktiga jag är.

Du är inte pundare, player, iskall, hänsynslös och allt det du vill bli sedd som Oskar. Du är den finaste jag vet och jag kommer aldrig ge upp hoppet om att få se ditt riktiga jag igen. Och jag kommer orka om och om igen tills den dagen jag ligger i jorden.

Det finns en anledning att jag bryr mig om dom som har det svårt. Jag har själv varit där på botten o krälat, alldeles för länge. Tyvärr under din uppväxt, när jag skulle varit en bra förebild istället för ett vrak. Jag har aldrig brukat droger, men skurit mig i armen större delen av mitt liv.

I ångestattacker så svåra att man tror att man ska dö, för det gör så jävla ont på insidan. Det var min räddning, antar att drogerna blev din. Vi är likadana du och jag fast på olika sätt. Jag tänker inte hymla om något, aldrig någonsin. Jag älskar dig och kommer kämpa vid din sida varje dag antingen du vill eller inte.

Du kommer vinna detta kriget och jag ska stå vid din sida hela vägen. Du är en krigare och hjälte Oskar. Jag älskar dig för den du är och kommer alltid att göra. Din börda är min, din smärta är min, din lycka är min, din seger är min.

Jag är så långt ifrån den perfekta mamman man kan bli och jag kan inte spola tillbaka tiden. Men jag har ägnat varje vaken sekund åt att göra framtiden bättre och du vet att det alltid är vi. Jag står för precis allt jag gjort och jag vill att alla ska veta att jag inte springer runt och tror att jag är perfekt.

Jag är jag och jag står för det. Hata mig, älska mig, döm mig, gör precis vad ni vill. Mina två pojkar det är er jag lever för. Och nu vet hela världen det.

All kärlek till er

Ikväll har den lilla fågelungen som jag kallar henne för gästbloggat här i min blogg. Jag ser hur hon blir tyst och sluten och jag frågar henne vad hon tänker på. Våldtäkten får jag till svar. Jag satte datorn framför henne och bad henne skriva, skriv ut dina känslor och tankar och låt folk få ta del av hur du känner. Den lilla fågelungen tvekade inte en sekund. Här kommer hennes historia om det värsta hon varit med om.

Fågelungens ord

Jag vet att det finns många där ute som kan relatera till mina känslor, att det finns många som sitter där hemma i tysthet och känner samma smärta inombords men som inte vågar säg något.
För mig tog det ca 1 år innan jag vågade släppa ut allt, innan jag vågade berätta för någon vad som hade hänt.
Men den dagen jag valde att berätta det för någon den dagen såg jag äntligen hopp igen att det en dag skulle bli bra, det är en lång och kämpig resa dit men det kommer bli bra igen. Han ska aldrig få den glädjen att igen att kunna trycka ner mig eller få mig att må sämre.

kommer ihåg den kvällen som om det vore igår. När han slet in mig i busken och slet av mig kläderna och skrek att jag är en äcklig hora som inte förtjänar bättre. Hur jag försökte kämpa emot och slita mig där ifrån, samtidigt som han slog mot mig och tryckte ner mig i marken igen.
Den känslan när han slet av mig kläderna och trängde in i mig den känslan går inte att beskriva med ord, allt bara svartnade och man känner sig så hjälplös, hela kroppen bara fryser till is och du blir helt hjälplös. Man kan inte röra sig  man får knappt ut ett ord från munnen.
Man bara känner sig helt tom, han kunde likaväl tagit mitt liv istället, så tom känner man sig.

När han sedan lämnar mig där helt trasig och smutsig i på marken i busken så kan man knappt röra sig, jag bara låg där helt hjälplös och tom. Det va precis som jag va död fast jag kunde känna all smärta som rusade genom hela kroppen. Efter en stund, som kändes som flera timmar kunde jag äntligen resa mig och slita på mig kläderna igen och springa därifrån. Jag bara sprang och sprang tills jag inte orkade mer, då satte jag mig på marken och bara grät, tårarna slutade aldrig rinna. Det kändes som han hade tagit mitt liv och höll det i sina händer, att det va han som kontrollerade mig nu.
När jag sedan tagit mig hem så slet jag av mig kläderna och lade allt i en soppåse och slängde dom. Sedan satt man bara där i duschen och försökte tvätta av sig all skam och den känslan av att man är smutsig, men den försvann aldrig. Den fanns alltid kvar där och gör än idag. Men skillnaden idag är att jag har lärt mig att leva med den skammen.
Men en sak som är säker det är att det är ALDRIG vårt fel tjejer och killar, det är hen som gör en sådan sak som det är allvarliga fel på. Hur man som person kan göra något sådant fruktansvärt mot en annan kommer jag aldrig förstå. Hur man kan ta en så stor del av en annan persons liv och inte ens må dåligt över det förstår inte jag och kommer aldrig förstå heller.

Hur ska man som utsatt i ett sånt läge våga gå till polisen och göra en anmälan när man inte ens vågar gå hem till sin familj och berätta vad som har hänt. Hur ska man kunna leva med sig själv? för när man är i den sitsen då tänker man att det är ens eget fel att jag kunde gjort något annorlunda. Men NEJ det kunde du inte, det hans fel och enbart hans.

Nu såhär ca 1,5 år efter känner jag samma smärta varje dag ligger vaken många nätter vaknar kallsvettig av mardrömmarna som hela tiden återkommer. samma sak varje natt, samma drömmar varje natt om det han gjorde mot mig. Varje dag spelas våldtäkten upp i mitt huvud, varje dag går jag runt rädd att jag ska stöta på honom någonstans.
Är det så det ska va? Ska man hela tiden behöva känna sig livrädd att gå utanför dörren ensam?

Att behöva se dig så ofta som jag gör krossar mig varje gång, att du skrattar åt mig när jag går förbi för du tror du kan skrämma mig, den glädjen ska du aldrig få. Att jag vågade vända mig om och kolla dig i ögonen den dagen och säga ifrån det tog så mycket mod från mig att jag sedan va helt förstörd i flera dagar. Men en dag kommer jag resa mig från denna smärtan starkare än någonsin, och till dig som gjorde detta, jag hoppas att du en vacker dag får vad du förtjänar, för jag vet att jag inte va ditt första offer men jag hoppas jag va ditt sista…

Till er som kämpa med samma smärta som mig, ge inte upp för en dag kommer det bli ljust igen och jag lovar det kommer bli bättre med tiden, fortsätt bara att kämpa.

En fasad är banne mig inte lätt att bära på, ingen orkar hur länge som helst. När allt kommer omkring så är vi inte mer än människor någon av oss.

Den berömda väggen kom som en käftsmäll, helt maktlös inför den. Är så glad för att jag har Dennis och Mattias i studion. Människor som vet och känner mig, det betyder mycket när man är nere på botten och krälar.

Och så givetvis mina älskade ungdomar. 2 veckor utan droger och oro är värt mer än något annat i hela världen. Stoltheten är så stor och jag är så tacksam för varje minut dom vill tillbringa med mig.

Känslan när den lilla fågelungen kommer så fort hon vaknar, så stark och beslutsam om en bättre framtid. När min son kommer direkt efter jobb och vi äter middag tillsammans.

Normalt att det ska vara så tänker nog många. Men här har det inte varit så senaste åren. Att faktiskt få känna en tacksamhet över det är viktigt för mig. Att dom vill vara här istället. Att dom vågar underkasta sig ensamheten som följer när man slutar använda droger.

Så mkt vi skrattat dessa dagarna minns jag inte sist vi gjorde, vi skojar om de mest ledsamma saker vi varit med om i missbrukets värld. Ett sätt att bearbeta utan att det känns så svårt.

Vi har legat i sängen alla tre mitt på dan och bara varit, utan konstigheter. Tätt intill varandra och det är lätt det mysigaste jag varit med om på länge. Tanken slog mig, undrar om dom känner samma trygghet som jag? på olika vis kanske.

Min trygghet är att dom ligger tätt intill drogfria, deras trygghet kanske är att få känna sig liten brevid en vuxen när världen därute känns jobbig att handskas med? Jag vet inte, för jag frågade aldrig.

Vet bara att det är ett privilegie att få vara i deras närhet. När dom är 18 år fyllda har man inte mkt att säga till om längre. Det har jag som så många andra föräldrar fått erfara genom åren. Så skönt att få prata öppet om det.

Så himla tacksam för alla som hört av sig både på mail och messenger. Jag är inte ensam, bara det att alla är inte redo att tala öppet om det. Tack vare min son och den lilla fågelungen som jag kallar henne, vågar jag skriva precis som jag känner. Dom läser och godkänner precis allt innan det läggs ut till allmän beskådning.

Tror det hjälper dom också på deras resa. Att alla vet vad vi går igenom, att varje dag är en kamp och det är tufft. Det svänger på en sekund. Rastlösheten och suget kommer  och det är ett helvete. Tänk er den enorma styrka som krävs för att ringa mig och fråga om vi ska gå ut en sväng o ta lite luft. Tänk hur mkt lättare det hade varit att få skiten hemlevererat och dövat den förbannade ångesten.

Jag är så stolt så det går inte att få ner ord för det som skulle göra det rättvisa. Det är en lång hård och smärtsam resa vi har att göra och jag tänker göra det bästa jag kan av den. Dom ger mig kraften att fortsätta, att ta mig upp från orkeslösheten som nu har infunnit sig efter 3 helvetesår.

Vi ska sikta på att göra dagarna meningsfulla, att det finns ett betydligt bättre liv än drogernas tärande fördärv. För det är precis vad det är. Jag har sett för många fina ungdomar rasat nu, Jag vill inte mer, vill se dom lyckas och jag sviker inte en sekund på vägen.

Det är ett 24/7 åtagande och det är så värt det. Varje dag som går är en enorm vinst för dom. Tänk er själva, en hel dag utan det som ditt liv i huvudsak har bestått av. Det är i allra högsta grad beundransvärt.

En människohjärna som intagit narkotika ett längre tag förändras. Tankesättet blir annorlunda och det är inte alltid självklart att göra de rätta valen oavsett om man vet vad som är rätt eller fel. Dessa 2 ungdomar har tagit rätt beslut längre än vad dom lyckats med innan. Sååå stolt över er.

Och min önskan är fortfarande att om någon ungdom läser detta som kämpar eller har svårt med att ta sig ifrån det, eller om du är ensam i allmänhet. Hör av er så hittar vi på något skoj allihopa. Här stöttar och peppar vi varandra i vardagen.

Ni föräldrar, tveka inte. Vi finns för varandra. Ingen är mer värd än någon annan!

Kärlek till er alla

Helgen har spenderats med mycket tid tillsammans med ungdomarna. En hel helg tillsammans och det känns så himla fint i mammahjärtat.

Att få slippa ångesten och tankarna kring var dom är och vad som händer kring dom. Vill aldrig mer vara med om det som hände i torsdags.

Jag är så tacksam att dom väljer självmant att spendera tid med mig, för det hade dom inte behövt. Hade dom velat låsa in sig i lägenheten och göra något annat så hade dom varit fria att göra det.

Jag bad om att få mer insikt i deras liv för att få känna lite tillit igen och jag är så glad för att båda två vill det. Min fina Oskar och hans nyfunna vän.

Trots att ungdomarna är hemma och i trygghet finns det så mkt annat som snurrar i huvudet. Saker som jag går igenom om och om igen för att försäkra mig om att det är rätt.

Men då är jag åter framme vid frågan, vad är rätt och vad är fel? Intalar mig själv att det enda jag kan göra som faktiskt är rätt, är att följa min magkänsla som aldrig har fel.

Så mycket som bubblar inom mig som jag vill prata om men orken är inte där. Har aldrig känt en så stor trötthet som jag gör nu. Kan inte sova om nätterna vilket påverkar både kropp och själ.

Är det inte nu jag borde vara glad och ha massa av energi? Det här med att ta hand om sig själv som alla säger. Hur gör man det när kroppen går på sparlåga?

Så många fina människor runtomkring mig och jag klarar inte att träffas som vi brukar. Svårt för att ta mig till affären för det känns som alla stirrar och jag blir bara ännu tröttare.

Vill vara den Jane jag brukar vara, som har styrkan att ta hand om allt och alla och ändå ha lite energi kvar till något annat. Det är faktiskt inte ungdomarna som stulit energi, det är allt annat runtomkring dem.

Så fruktansvärt svårt att vara alla till lags, så det är banne mig slut med det. Jag kommer att säga precis vad jag tycker och tänker i fortsättningen om någon pratar med mig. Kan ni inte ta vad jag har att säga så bara håll er väck.

Efter 3 år med drogerna ständigt lurande bakom knuten så har jag fått komma till insikt om så många saker. Otroligt smärtsamma och omvälvande men herregud så nyttigt. Så klarsynt man blivit.

Jag kommer med insikt om något nytt nästan varje dag. Man lär så länge man lever, det stämmer så himla bra. Den största insikten av dom alla som jag fortfarande kämpar med är, att om dom inte själva vill sluta så går det inte.

Jag kan inte göra det åt dom genom att vara kontrollerande, hota och spela på deras samvete. Det enda som händer är att ångesten blir ännu större och glipan mellan mig och dom växer sig starkare.

Beröm och positivitet är betydligt mer effektivt. I vårt fall är det så. Stärka istället för att trycka ner lönar sig alla dagar i veckan.

Det var en klok man som sa till mig för inte så länge sen att det är jätteviktigt att bekräfta ungdomen i deras känslor. Det tog jag fasta på, för det är oerhört viktigt att få bli bekräftad. För den man är, och för hur man känner på insidan.

Hur ska man annars kunna komma framåt? Man måste väl ändå få börja nånstans? Det är oftast en hel familjegrej anser jag. Det är i allra högsta grad fler än ungdomen som behöver få komma till insikt med saker och ting.

Jag är den första att erkänna att jag har gjort en miljon fel i mitt liv, som påverkat mina barn. Både på gott och ont. Mest ont känner såklart jag själv. Efter en anhörigvecka på Provita i Malmö öppnades ett helt annat tankesätt.

Jag önskar att det var alla familjers rättighet att få en sådan vecka tillsammans. Det löser nog inte missbruket i sig men man får oerhört bra verktyg med sig hem.

Och just att det handlade inte bara om min son, utan om mig själv. Min egen uppväxt och min relation till mina barn. Så himla nyttigt. Rekommenderas starkt.

Just nu är denna mamman väldigt trött, men precis som i vanlig ordning reser jag mig igen. Starkare än någonsin. För min familj, mina nära och kära jag har runtom mig.

Och nej, jag tänker inte vara alla till lags, jag kommer vara mig själv och säga vad jag tycker oavsett hur ni tar det. Glöm aldrig att om ni kommer till mig för att få råd, lyssna då. Jag är tyvärr inte utbildad psykolog även om jag känner mig som det.

Däremot är jag medmänniska med känslor i kroppen. Jag brinner för våra utsatta ungdomar men också för kämpande föräldrar. Ni som känner mig vet.

Att då känna att folk misstror mig och väljer sida, tänker jag inte ta. Aldrig någonsin.

Tänkte faktiskt fråga er alla här om det finns nåt intresse för att träffas och prata om sådant vi tampas med i vardagen? Det finns väl fler föräldrar som jag eller är jag ensam? Och ni ungdomar som kämpar? Vill ni komma och känna lite gemenskap och kanske kämpa tillsammans med oss?

Tveka inte att höra av er så fixar jag ihop något. Trots allt så är det viktigaste vi har gemenskap, glädje och lite framtidshopp.

Kärlek till er alla