Trasig och söndersliten på insidan är väl dom ord jag kan beskriva det bäst med. Jag har varit stark även när jag egentligen är så svag så jag kan inte vistas bland människor längre stunder i taget.

Detta inlägget är direkt riktat till min son Oskar, och jag skriver det så hela världen kan ta del av hur jag känner. Den ständiga oron som lever och härjar hej vilt i mig, bortom all kontroll.

Det här med att klandra sig själv som förälder, det lever jag med varje dag. Jag var 19 år gammal när Du kom till världen. Var jag mogen och redo för att ge dig ett tryggt och stabilt liv? Nej långt därifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja gå tillbaka och ändra på.

Så mycket jag skulle vilja skydda dig ifrån istället för att lasta dig, för det var det jag gjorde Oskar. Min omogenhet, osäkerhet och mitt ostabila psyke hamnade på dig. Jag minns med ångest i hela min kropp hur du fått bevittna så mycket elände ett barn aldrig skulle behöva se.

Bråk, slagsmål och tårar i oändlighet. Någonstans på vägen blev du min beskyddare. Det skulle vara tvärtom Oskar. Jag skulle ju varit den vuxna som ser till så att du hade det bra. Det finns så himla mycket jag ångrar som jag aldrig kan ta tillbaka.

Medvetet skulle jag aldrig såra dig, jag tyckte alltid jag gjorde allt för dig, vi var så sjukt tajta. Vi var så mycket mer än mor och son och jag såg alltid det som något bra mitt i all elände. Nu vet jag ju att du tog skada på alla sätt och vis, med full förståelse.

Jag har aldrig gett upp på dig. Aldrig. Jag har gjort allt jag kan för att gottgöra något som jag aldrig kommer lyckas med. Jag kommer alltid klandra mig själv för att du började med droger. Oavsett vad någon säger så är det så.

Du är världens finaste kille och jag har alltid fått så mycket beröm för hur väluppfostrad och fin du är. En riktig guldklimp. Alltid så snäll mot allt och alla och en hederlig arbetare som sliter allt vad du har och lite till.

Din omtänksamhet och den lilla clownen som bor inom dig, herregud vad jag älskar dig unge. Du har skapat dig en yta som är så långt ifrån ditt riktiga jag som det bara kan bli. Det är jobbigt, för jag vet hur ditt riktiga jag är.

Du är inte pundare, player, iskall, hänsynslös och allt det du vill bli sedd som Oskar. Du är den finaste jag vet och jag kommer aldrig ge upp hoppet om att få se ditt riktiga jag igen. Och jag kommer orka om och om igen tills den dagen jag ligger i jorden.

Det finns en anledning att jag bryr mig om dom som har det svårt. Jag har själv varit där på botten o krälat, alldeles för länge. Tyvärr under din uppväxt, när jag skulle varit en bra förebild istället för ett vrak. Jag har aldrig brukat droger, men skurit mig i armen större delen av mitt liv.

I ångestattacker så svåra att man tror att man ska dö, för det gör så jävla ont på insidan. Det var min räddning, antar att drogerna blev din. Vi är likadana du och jag fast på olika sätt. Jag tänker inte hymla om något, aldrig någonsin. Jag älskar dig och kommer kämpa vid din sida varje dag antingen du vill eller inte.

Du kommer vinna detta kriget och jag ska stå vid din sida hela vägen. Du är en krigare och hjälte Oskar. Jag älskar dig för den du är och kommer alltid att göra. Din börda är min, din smärta är min, din lycka är min, din seger är min.

Jag är så långt ifrån den perfekta mamman man kan bli och jag kan inte spola tillbaka tiden. Men jag har ägnat varje vaken sekund åt att göra framtiden bättre och du vet att det alltid är vi. Jag står för precis allt jag gjort och jag vill att alla ska veta att jag inte springer runt och tror att jag är perfekt.

Jag är jag och jag står för det. Hata mig, älska mig, döm mig, gör precis vad ni vill. Mina två pojkar det är er jag lever för. Och nu vet hela världen det.

All kärlek till er