Varit så himla dålig på att blogga länge nu, kraften har gått till tusen andra saker. Eller ja iallafall då jag haft lite energi över, vilket känns som näst intill obefintlig.

Livet är verkligen en berg och dalbana på alla sätt och vis och jag har fått väldigt svårt att hänga med i åkturen nuförtiden. Ena dagen har man kraft att erövra hela världen och så händer det något runt om mig som får mig att knappt kunna stiga ur sängen följande dag.

Droger måste verkligen vara djävulens påfund, det är en sak jag konstaterat. Den drog jag avskytt mest av alla har hittills varit kokain, då det varit huvuddrogen hos min son. Men jag tror bestämt jag har ändrat mig.

Jag har hört uttrycket röka oxy ganska länge nu men aldrig förstått riktigt hur illa den där äckeldrogen är. Visste inte heller riktigt hur det går till att röka dom. Det vet jag nu. Både i verkligheten och timmar av tittande på youtube.

Mitt hjärta går sönder varje gång jag tänker tanken, att folk jag älskar och bryr mig om drar i sig detta. Hur dom kritar till dubbla priser av ren desperation. Den ångesten dom vaknar med varje dag, en del av dom mer och andra mindre. Hur det drar och sliter i kroppen som bara skriker och hjärnan på högvarv för att kunna fixa mer.

Jag har väldigt god kontakt med brukare av detta preparat och jag är helt maktlös inför detta. Det finns dom jag verkligen försökt hjälpa men som föll tillbaka i lögner och svek. Vet att någon yttrade sig om att jag skulle skött det annorlunda.

Jag minns det som igår, den dagen jag fick bevis på att det röktes oxy bakom min rygg. Pulsen steg, förtvivlan och ilska sattes in med raketfart. Sprang dit och skulle konfrontera detta men det nekades. Det var den dagen jag skrev mitt senaste inlägg här. När sista orden sagts.

Nu vet jag att det finns dom som tyckte att det var ett svek från min sida att jag sa upp kontakten på stående fot. Jag hoppas att just Du läser detta. Jag fanns där 24/7 när ingen annan gjorde och ja jag vet hela historien bakom allt. Jag la all min energi, min kärlek, min ekonomi, min tillit, ja hela mitt liv för att försöka hjälpa någon jag verkligen brydde mig om.

Vi hade en överenskommelse att inga lögner. Hur hård sanningen är så såra mig hellre med den än att göra mig lycklig med en lögn. Den där lögnen kom och det innebar konsekvenser.

Idag har vi god kontakt och det är jag så tacksam för. Ibland tänker jag att jag är värd mer än den mest betalda människan på soc, eller den mest kompetenta människan på en klinik. Varför? Jo just därför att jag gör inte det för egen vinnings skull, eller för att tjäna pengar. Jag gör det av kärlek till dom som jag vet har det svårt.

Dom vet att jag finns där. Man kan komma till mig när livet är tufft utan att bli dömd för något. Så länge man håller sig till sanningen. Jag önskar att jag varit lika duktig med konsekvenser till min son. Jag har varit den största möjliggöraren som går i ett par skor. Aldrig mer. Aldrig någonsin.

Här hemma kommer alltid finnas mat för ingen ska gå hungrig oavsett missbruk eller skulder. Här finns alltid en öppen famn till dom som inte orkar mer. Även när jag själv inte orkar. Jag har sån otrolig tur att jag har fina människor vid min sida annars hade jag nog inte levt idag om jag ska vara ärlig.

Det kommer alltid finnas folk som tycker annorlunda än vad jag gör och det accepterar jag fullt ut, hoppas att ni kan göra detsamma. Jag har själv valt att fullkomligt lämna ut mitt liv helt öppet så tro mig, jag är redo för diskussioner. Det är ju det som behövs om vi ska kunna rädda nån stackare från denna djävulska sjukdom.

Ingen ska vara rädd för att öppna sig för mig, tvärtom jag vill ni ska känna er trygga. Jag är varken mer eller mindre än ni. Jag är en av er, en av dom som dagligen kämpar med demoner i skallen, kanske inte som er, men det finns.

Det är inte bara jag, det vet jag, vi är jättemånga som mår dåligt pga droger på ett eller annat sätt. Som anhörig, vän, kollega, chef eller på annat sätt har en koppling till ett missbruk. Det sliter och drar dygnets alla timmar och det finner aldrig någon ro.

Till er alla, brukare som anhörig vill jag bara säga att vi är inte ensamma i detta, även om det oftast känns så. Och jag finns om ni behöver mig, även om jag e väldigt risig i själen för tillfället. Sprid så mycket kärlek ni bara kan och ge aldrig upp. Tillsammans är vi så mycket starkare än om vi ska springa runt och peka finger och misstro varandra.

Kärlek till er alla