Kämpar på
Nu är det alltför länge sedan man uppdaterade här på bloggen, känner att det är hög tid för det. Sitter i skrivande stund nere i studion och myser i soffan med en kopp kaffe. Så trist i coronatider, innan var här full ös hela dagarna och nu kan vi bara ta in bokade kunder för att minimera smittspridning. Saknar samhörigheten här nere. Har funderingar på att ställa ut lite utemöbler så folk kan sitta ute och ta en kaffe om dom känner för det, så många äldre som hade uppskattat det tror jag.
Denna bloggen skapade jag som en luftventil när min son var djupt inne i sitt missbruk, idag är han drogfri och jag är oerhört stolt över hans stadiga uppgång. En fantastisk chef, stöttande flickvän och givetvis en mamma som älskar honom har hjälpt honom oerhört. Framför allt chef och flickvän måste jag nog säga. En mammas kärlek räcker inte alltid hela vägen fram i ett så pass grovt missbruk som det faktiskt var. Man är den som tas för given och det har gjort ont många ggr.
Förra helgen var det någon mindre begåvad människa som kläckte ur sig till min sons sambo, att jag minsann borde ta hand om mina egna barn istället för att försöka hjälpa andra. Jisses, tänk om folk visste vad jag har gjort för mina barn. Och för mig är det en självklarhet att hjälpa människor om man kan. Jag kan inte vara en egotrippad människa, jag är inte stöpt i den formen. Då är jag hellre så snäll så folk kallar mig dum. Det bekommer mig inte längre. Inte ens lite.
Denna helgen fick man reda på att någon man litat på och anförtrott sig saker åt, gladeligen sprungit med skvaller. Behöver jag säga att den människan är helt borta ur mitt liv nu? Har man vänt mig ryggen på ett sådant fult och falskt sätt behöver man aldrig vända sig till mig igen. Det kommer alltid finnas folk som tror sig veta bäst, folk kommer alltid att prata. Jag kan gå genom denna byn med rak rygg och huvudet högt. Jag vet vad jag gör och inte gör, och vad andra gör spelar mig ingen roll.
Jag har haft lite kontakt med ”mina” ungdomar som jag kallar dom, alltid lika välkomna när det är något. Vill fortfarande kunna göra mer än vad jag gör så planer smids för fullt. Att denna byn är överfull med droger och psykisk ohälsa har nog inte undgått någon vid detta laget. Jag hoppas att pandemin snart är över så vi kan börja vara lite sociala och hitta på lite skojiga aktiviteter i framtiden. Jag kan inte hjälpa det, men jag fortsätter vara positiv och har kvar min tro att vi kan förbättra många situationer om vi bara hjälps åt. Stora som små, ung som gammal.
När jag blir lite trött och less på tillvaron, vilket jag vet att de flesta blir ibland, då tar jag mina vovvar och går ut och går. Dom får mig att komma ut och ta mig i kragen. Brukar tänka på alla som inte har en vovve eller familjemedlem som lyssnar när livet är extra tufft. Det är banne mig inte lätt att bryta en ond cirkel som många av dom har fastnat i och då tytt sig till drogerna istället. Så mycket enklare att ta något för att döva ångesten, och snart är dom fast. Jag blir så frustrerad när jag ser fina, kloka och smarta ungdomar fastna i det träsket. Pratat mycket med en fantastisk lärare på dalaskolan om det förebyggande arbetet och hur det ser ut i skolmiljön.
Djupt imponerad över lärarnas engagemang när det kommer till den punkten. Jag har även haft ett givande samtal med Sölvesborgs socialtjänst. Tycker det är intressant att få höra hur man arbetar med barn och ungdomar, vad som skiljer sig i vården när man blir myndig. Väldigt tillmötesgående och trevliga som tog sig tid att prata med mig i deras hektiska schema. Finns många sätt man kan engagera sig på. Jag har tagit ett litet kliv framåt mot drömmen att hjälpa ungdomar ur missbruk, eller kanske till och med förhindra att någon hamnar där vilket hade varit det ultimata.
Så i mitt liv händer det fortfarande massor gott folk, och jag hoppas fortfarande att vi ska kunna tala mer öppet med varandra om ämnet droger och psykisk ohälsa. Jag finns alltid här om det är någon som behöver prata eller ventilera. Var aldrig rädda för att komma till mig om det är något. Var rädda om varandra och glöm inte att le mot en främling du möter på gatan, kan lysa upp någons dag.
Kärlek till er alla
