Nu har jag äntligen tagit modet till mig att börja skriva lite om sånt som faktiskt berör de flesta av oss på ett eller annat vis.

Något som behöver pratas betydligt mer om än vad det görs, och på ett djupare plan.

Det är dags att sluta hymla och låtsas att allt är som det ska, när de flesta redan vet att så är inte fallet.

Det är ett ämne som är förknippat med skuld och skam och helst vill man inte höra talas om det, inte ens när det kryper nära inpå.

Riktigt nära inpå. Det förnekas och lögnerna avlöser varandra, som nära anhörig vet man att något är fel. När den inre

instinkten och magkänslan som aldrig har fel innerst inne vet svaret, så trilskas hoppet, hjärnan och hjärtat med

varandra.

Det pågår ett ständigt inre krig i din hjärna som aldrig tycks ta slut. Verklighet och fakta suddas ut i tron om

att hoppet har en chans att vinna. Man brukar säga att hoppet är det sista som överger en, och jag är redo att hålla med

där.

Trots ren fakta och indikationer från folk jag faktiskt litar på, valde jag att tro att dom har fel. Detta är ca 3 år sedan nu.

En resa genom helvetet skulle jag vilja säga, och det är milt uttryckt. Det absolut värsta och tuffaste att tampas med är maktlösheten.

Den har plågat mig så hårt att jag gjort saker i ren frustration, ilska och förtvivlan.

Eftersom jag inte kunde hålla honom väck från droger och pundarkompisar så skulle jag minsann hålla dom borta från honom.

Jag ringde, jagade, vaktade, hotade och betedde mig i allra högsta grad riktigt illa mot flera av dom.

Jag såg inte längre människorna, utan drogerna. Helt plötsligt var det droger överallt. När man började prata med folk kring ämnet blev jag djupt chockad över hur många som fastnat i träsket.

Jag tror ärligt att min kropp gick på rent adrenalin ett tag, ilska var bränslet som fick mig att stiga upp på morgonen.

Ilska var på nåt sätt lindrigare att känna än det som komma skulle, nu med facit i hand. Jag vet nu att man kan inte tvinga någon att sluta använda droger, inte på något sätt i hela världen.

Man kan inte skylla på deras umgänge, hur gärna man än vill. Jag har fått äran att få lyssna på så många ungdomar här i vår by, deras livshistorier och varför det blivit som det blivit.

Dom jag minst anat har någon form av missbruk och det gör så förtvivlat ont att se dessa fina ungdomar kasta bort sitt liv på detta gift.

Jag har velat ändra på så mycket, för dom allihopa. Ungdomar till föräldrar som kastat skit på mig, har suttit och gråtit och berättat sitt innersta för mig.

De har berättat om skammen, skulder och hopplösheten inför framtiden. Masker dom tvingas bära för att nånstans passa in i samhället som blivit idag.

Jag är så tacksam för alla som vågat och känt ett förtroende så pass starkt att dom öppnat upp sig inför mig, en trött och ledsen mamma i ett samhälle där folk har en förmåga att vara elaka mot varandra istället för att sträcka ut en hand.

Att vara stark och visa upp en stark fasad har alltid varit min starka sida, men det är nu ett minne blott. På gott och ont många gånger. Ni är många som sett mig rödgråten och sliten.

Jag vet idag vilka som funnits där för mig i ur och skur och inte bara gottat sig i andras elände. Ni som känner mig vet att jag pratar om min äldsta son.

Jag har givetvis frågat honom om det är okej att ventilera detta helt öppet på nätet och ingen blev gladare än jag när han gav sitt samtycke.

Han kämpar, varje dag är en strid han måste ta sig igenom och jag kommer alltid vara hans trygga hamn. Jag vet idag att det går inte att hjälpa genom pengar, matlådor och tvätta smutskläder. Inte heller genom gråt, psykbryt och hot.

Drogerna är så sjukt starka, men denna mamman är banne mig starkare. Jag kommer aldrig kunna göra resan åt dig älskade son, men jag kan göra den tillsammans med dig.

Drogerna har på många sätt knäckt mig, men fått mig att inse hur många som mår dåligt och faktiskt behöver folk omkring sig 24/7 för att klara av dagen.

Det krävs enorma insatser från alla håll och kanter om vi ska kunna få bukt med den psykiska ohälsan, ibland känner jag nästan att det är omöjligt. Varje dag utan droger i min sons kropp är för mig en vinst.

En vinst som är större än något annat, en obeskrivlig lycka. Och från den ena dagen till den andra trillar man ner i ett stort svart hål och funderar på om man nånsin kommer ta sig upp igen.

Förtvivlan, maktlöshet, frustration och mörker sluter sig som en bubbla kring mig. Jag vill inte mer, orkar inte mer. Hjärtat skenar och lever sitt eget liv, trycket blir hårdare mot bröstet och jag vill bara försvinna.

Hur ska jag orka en enda dag till? Hur stora är knarkskulderna denna gången? Har han ätit? Vem är han med? Frågor i mitt huvud som jag vet att även om jag frågar, så får jag inte ett ärligt svar.

Det enda jag som mamma får till svar är att allt är okej och jag ska inte oroa mig.

När man är förälder till någon med missbruksproblem gör man inget annat än att oroa sig. Konstant, hela tiden. Jag hör folk prata runtomkring mig men jag är inte närvarande. Mina tankar är hos min son, precis hela tiden.

Ser ni mig stirra ut i luften, inte svarar på tilltal, och glömmer konversationer vi precis haft, det är för att mina tankar är hos honom.

Svarar jag inte på mess eller hör av mig så är det för att jag kämpar med mig själv. Jag kämpar för att orka en dag till.

Jag måste vara stark. För mina söner, den trasiga flickan som ligger och gråter i mitt knä, för hon som är helt utmattad i själen och behöver en vuxen att luta sig emot.

En som inte sviker när alla andra gör det. När drogerna drar så starkt i hennes lilla kropp och det hade varit lättare för henne att gå ut och köpa sig fri från ångesten, så väljer hon att ligga i mitt knä o låta tårarna och ångesten rinna ut.

Tänk om det hade varit så enkelt med sina egna barn som det är med andras. Jag vill inget hellre än att ha mina söner liggandes i mitt knä ibland och bara få titta på dom. Jag saknar det i massor.

Ser ni någon som verkar må dåligt, sträck ut en hand jag ber er. Jag kommer aldrig vända ryggen åt någon som mår dåligt, oavsett skick.

En kan inte göra allt, men alla kan göra något. Här hemma hos mig i lilla Bromölla är alla välkomna, och jag kommer aldrig stänga min dörr för någon som behöver få prata av sig.

Och kom ihåg en sak, när ni ser min son tänk då på att han kämpar med sig själv. Varje dag, minut och ibland sekunder. En yta som inte speglar hans fina inre.

Alla har vi mer eller mindre våra inre strider att tampas med och ibland kan det vara skönt att andra faktiskt vet om dom. Vi är inte ensamma om att ha det jobbigt ibland.

Så kom igen nu allihopa, låt oss stötta varandra och låt oss känna att det är okej att vara lite trasig ibland.

Va rädda om varandra och bjud någon på ett leende eller ett vänligt ord, det kan göra någons dag.

Tack för att ni tagit er tid att läsa en mammas tankar såhär en måndagskväll.

Kärlek till er allihopa