Ikväll har jag jättesvårt att hitta ord för allt som hänt de sista dagarna. Bevittnat så mycket elände och varit med om saker jag inte önskar min värsta fiende. En liten fågelunge med brutna vingar har kommit in i mitt liv, trasig så trasig.

Så mycket ångest och förtvivlan, desperata rop på hjälp där alla sviker. Och nu menar jag inte föräldrar och familj. Oftast i ett missbruk med bakomliggande ångest är föräldrarna de sista man vänder sig till.

Varför skulle denna lilla fågelunge vara ett undantag? När man mår så dåligt att man inte klarar 1 minut själv utan att ty sig till det som tar bort smärtan. Lögner, desperation och abstinens som härjar fritt utan kontroll är den vardag man känner till.

Där varje dag är en kamp mellan vad man så gärna vill och vad kroppen kräver. När man vill fly allt vad myndigheter heter och få komma till ro. Få känna en ro som man egentligen inte vet vad är, för den har aldrig riktigt varit där.

Ett ständigt sökande efter meningen med livet. Jag är 40 år gammal och fortfarande en sökande själ, så varför skulle inte en ungdom vara det? Jag visste vid vårt första möte hur det låg till med missbruket, så det var inget som kom som en chock direkt.

Tät kontakt med lilla fågelungens föräldrar som givetvis precis som jag är utom sig av sorg när det kommer till maktlösheten över drogerna. Vi är liksom på samma plats, på lika villkor.

Jag visste nog innerst inne att jag aldrig skulle släppt henne ur sikte, men jag gjorde det. Kommer aldrig förlåta mig själv för det. Aldrig.

Jag ber till en högre makt att jag ska kunna förlåta dig som kom och lämnade tramadol till en liten trasig själ. Hela mitt inre vill slita dig i stycken. I nästa andetag tycker jag synd om dig som inte vet bättre.

Förstår ni känslan inombords när man hittar det lilla livet på toaletten, kritvit, kräkandes och halvt medvetslös?

Paniken, samtalet till föräldrar, färd till akuten, tårar, förtvivlan och total kaos. En liten fågelunge med trasiga vingar som skickas hem igen. Tillsammans med en förtvivlad maktlös mamma.

Ångesten att jag släppte henne ur sikte när min magkänsla sa att jag inte skulle. Den lilla litade på mig, vågade berätta om sitt innersta mellan abstinensattackerna och lögnerna.

Soc svek henne, sjukvården svek henne, vänner svek och nog fan svek jag henne. Säg vad ni vill, att det är inte mitt ansvar etc, jag anser att det är så.

Jag bokstavligt talat hatar samhället som det ser ut idag. Hata är ett väldigt starkt ord men i detta fallet känns det rätt att använda.

Pengar styr det mesta idag, så även de ungas framtid. Behandlingar, vård, en rättvis utvärdering av individens behov det är för mkt begärt i dagens samhälle.

Det är en sjukdom vi pratar om, inte något som bara löser sig av sig självt. Hoppet är fortfarande det sista som överger mig. Och jag hoppas och tror att en dag ska du flyga igen. Dina vingar må vara brutna nu, men en dag ska du flyga igen, älskade lilla fågelunge.