Idag vill jag bara skrika ut till hela världen hur stolt jag är över min son och hans flickvän. Dom har kämpat som tusan och hållit sig helt drogfria båda. Jag har fortfarande fått äran att spendera mycket tid tillsammans med dom och varje dag är en stor seger.

Stoltheten jag känner inombords när jag möter deras klara blickar, fulla utav liv och framtidstro. Det är mer värt än allt guld i hela världen. När dom skickar bilder på lilla minsta grej dom fixat och trixat med i lägenheten, allt ifrån ljus och pynt till tvbänk och möbler.

När dom går och handlar mat och äter tillsammans med tända ljus hemma i den mysiga lägenheten. Innan Felicia kom in i bilden var tvn aldrig på hemma hos Oskar. Inget mysigt även om jag gjort så gott jag kunnat. Inget en 20 årig kille som var slav under drogerna prioriterade direkt.

Det satt på något sätt droger i väggarna om man kan uttrycka sig så. Jag till o med föreslog att han skulle byta lägenhet för att inte ständigt påminnas om bara elände. Hur fin lägenheten än är så fanns det bara en grå tung dimma över den i form av dåliga minnen.

Jag minns mitt första möte med Felicia som det var igår, jag var inte alls förtjust i tanken på att två missbrukare skulle försöka bli drogfria tillsammans. Jag var väldigt emot det. En omöjlighet som bara helt enkelt inte går ihop alls i min hjärna.

Efter den där incidenten med tramadolen och akutbesök var jag ännu mer övertygad om att det här kommer aldrig gå vägen. Vi var flera stycken som ville dela på dom två vid det tillfället. Tänk att det gick såklart inte. Oskar var vid tillfället i Göteborg och jobbade och Felicia var fast besluten att vara hos Oskar när han kom hem.

Det är 3 veckor sedan nu. Fattar ni känslan? Hur stort är det egentligen? 3 hela veckor utan droger. Oskar har varit ren sedan den 5e november. Dom har kämpat med svett och tårar tro mig, jag har aldrig sett den beslutsamheten i min sons ögon innan. Aldrig.

Det där med att ha någon vid sin sida som vet hur det drar i en när begäret sätter in, den är viktig har jag förstått nu. Och jag är så otroligt stolt över deras beslutsamhet över att göra allt rätt. Samtalsterapi, möten, psykologer mm. Att dom verkligen inser och förstår hur otroligt jobbig resan är och kommer att bli.

Och jag är stolt över att dom faktiskt själva kan känna stoltheten själva, inom sig. Vilken stor seger varje dag utan droger faktiskt är. Att få se livet från den ljusa sidan även när det är tungt. Att få se min son för första gången någonsin så tillfreds med att mysa i soffan framför en film en fredagskväll, gör mig så varm inombords så det nästan gör ont.

Att få ta del av deras framtidsplaner, att höra hur Felicia växer inombords för varje dag som går. Att få det där godmorgon messet varje morgon, för att hon vill visa att hon är uppe och vaken. Att hon kommer och tillbringar dagen med mig känns så tryggt. Oskar vet jag har det bra på sitt jobb, med världens bästa chef.

Att få se dom gå härifrån sida vid sida för att 30 min senare få facetime samtal så jag ska kunna känna mig trygg med att dom har det bra och mår gott. Det kallar jag respekt. Vi har lovat att ställa upp för varandra och att ärlighet är nummer ett för att bygga ett förtroende. Och det har dom gjort med bravur, båda två.

Ni föräldrar som kämpar, jag hoppas detta kan ge er hopp om att det går. Ni ungdomar som kämpar, vi finns här, ni är inte ensamma. Aldrig.

Oskar min älskade son, Felicia älskade fågelunge, ett stort tack till er båda som så öppet och hjärtligt delar med er av er tuffa resa. Att ni går med på att offentligt låta mig skriva om er tuffa kamp mot drogerna. Jag och så många andra med mig är så stolta över er båda två. Glöm aldrig det. Jag älskar er och tror på er båda två.

Som vanligt ber jag er att dela så att så många som möjligt får vara med om en resa mot en bättre framtid, och kanske kan vi bli fler på resan?

Kärlek till er alla