Ikväll har den lilla fågelungen som jag kallar henne för gästbloggat här i min blogg. Jag ser hur hon blir tyst och sluten och jag frågar henne vad hon tänker på. Våldtäkten får jag till svar. Jag satte datorn framför henne och bad henne skriva, skriv ut dina känslor och tankar och låt folk få ta del av hur du känner. Den lilla fågelungen tvekade inte en sekund. Här kommer hennes historia om det värsta hon varit med om.

Fågelungens ord

Jag vet att det finns många där ute som kan relatera till mina känslor, att det finns många som sitter där hemma i tysthet och känner samma smärta inombords men som inte vågar säg något.
För mig tog det ca 1 år innan jag vågade släppa ut allt, innan jag vågade berätta för någon vad som hade hänt.
Men den dagen jag valde att berätta det för någon den dagen såg jag äntligen hopp igen att det en dag skulle bli bra, det är en lång och kämpig resa dit men det kommer bli bra igen. Han ska aldrig få den glädjen att igen att kunna trycka ner mig eller få mig att må sämre.

kommer ihåg den kvällen som om det vore igår. När han slet in mig i busken och slet av mig kläderna och skrek att jag är en äcklig hora som inte förtjänar bättre. Hur jag försökte kämpa emot och slita mig där ifrån, samtidigt som han slog mot mig och tryckte ner mig i marken igen.
Den känslan när han slet av mig kläderna och trängde in i mig den känslan går inte att beskriva med ord, allt bara svartnade och man känner sig så hjälplös, hela kroppen bara fryser till is och du blir helt hjälplös. Man kan inte röra sig  man får knappt ut ett ord från munnen.
Man bara känner sig helt tom, han kunde likaväl tagit mitt liv istället, så tom känner man sig.

När han sedan lämnar mig där helt trasig och smutsig i på marken i busken så kan man knappt röra sig, jag bara låg där helt hjälplös och tom. Det va precis som jag va död fast jag kunde känna all smärta som rusade genom hela kroppen. Efter en stund, som kändes som flera timmar kunde jag äntligen resa mig och slita på mig kläderna igen och springa därifrån. Jag bara sprang och sprang tills jag inte orkade mer, då satte jag mig på marken och bara grät, tårarna slutade aldrig rinna. Det kändes som han hade tagit mitt liv och höll det i sina händer, att det va han som kontrollerade mig nu.
När jag sedan tagit mig hem så slet jag av mig kläderna och lade allt i en soppåse och slängde dom. Sedan satt man bara där i duschen och försökte tvätta av sig all skam och den känslan av att man är smutsig, men den försvann aldrig. Den fanns alltid kvar där och gör än idag. Men skillnaden idag är att jag har lärt mig att leva med den skammen.
Men en sak som är säker det är att det är ALDRIG vårt fel tjejer och killar, det är hen som gör en sådan sak som det är allvarliga fel på. Hur man som person kan göra något sådant fruktansvärt mot en annan kommer jag aldrig förstå. Hur man kan ta en så stor del av en annan persons liv och inte ens må dåligt över det förstår inte jag och kommer aldrig förstå heller.

Hur ska man som utsatt i ett sånt läge våga gå till polisen och göra en anmälan när man inte ens vågar gå hem till sin familj och berätta vad som har hänt. Hur ska man kunna leva med sig själv? för när man är i den sitsen då tänker man att det är ens eget fel att jag kunde gjort något annorlunda. Men NEJ det kunde du inte, det hans fel och enbart hans.

Nu såhär ca 1,5 år efter känner jag samma smärta varje dag ligger vaken många nätter vaknar kallsvettig av mardrömmarna som hela tiden återkommer. samma sak varje natt, samma drömmar varje natt om det han gjorde mot mig. Varje dag spelas våldtäkten upp i mitt huvud, varje dag går jag runt rädd att jag ska stöta på honom någonstans.
Är det så det ska va? Ska man hela tiden behöva känna sig livrädd att gå utanför dörren ensam?

Att behöva se dig så ofta som jag gör krossar mig varje gång, att du skrattar åt mig när jag går förbi för du tror du kan skrämma mig, den glädjen ska du aldrig få. Att jag vågade vända mig om och kolla dig i ögonen den dagen och säga ifrån det tog så mycket mod från mig att jag sedan va helt förstörd i flera dagar. Men en dag kommer jag resa mig från denna smärtan starkare än någonsin, och till dig som gjorde detta, jag hoppas att du en vacker dag får vad du förtjänar, för jag vet att jag inte va ditt första offer men jag hoppas jag va ditt sista…

Till er som kämpa med samma smärta som mig, ge inte upp för en dag kommer det bli ljust igen och jag lovar det kommer bli bättre med tiden, fortsätt bara att kämpa.