Helgen har spenderats med mycket tid tillsammans med ungdomarna. En hel helg tillsammans och det känns så himla fint i mammahjärtat.

Att få slippa ångesten och tankarna kring var dom är och vad som händer kring dom. Vill aldrig mer vara med om det som hände i torsdags.

Jag är så tacksam att dom väljer självmant att spendera tid med mig, för det hade dom inte behövt. Hade dom velat låsa in sig i lägenheten och göra något annat så hade dom varit fria att göra det.

Jag bad om att få mer insikt i deras liv för att få känna lite tillit igen och jag är så glad för att båda två vill det. Min fina Oskar och hans nyfunna vän.

Trots att ungdomarna är hemma och i trygghet finns det så mkt annat som snurrar i huvudet. Saker som jag går igenom om och om igen för att försäkra mig om att det är rätt.

Men då är jag åter framme vid frågan, vad är rätt och vad är fel? Intalar mig själv att det enda jag kan göra som faktiskt är rätt, är att följa min magkänsla som aldrig har fel.

Så mycket som bubblar inom mig som jag vill prata om men orken är inte där. Har aldrig känt en så stor trötthet som jag gör nu. Kan inte sova om nätterna vilket påverkar både kropp och själ.

Är det inte nu jag borde vara glad och ha massa av energi? Det här med att ta hand om sig själv som alla säger. Hur gör man det när kroppen går på sparlåga?

Så många fina människor runtomkring mig och jag klarar inte att träffas som vi brukar. Svårt för att ta mig till affären för det känns som alla stirrar och jag blir bara ännu tröttare.

Vill vara den Jane jag brukar vara, som har styrkan att ta hand om allt och alla och ändå ha lite energi kvar till något annat. Det är faktiskt inte ungdomarna som stulit energi, det är allt annat runtomkring dem.

Så fruktansvärt svårt att vara alla till lags, så det är banne mig slut med det. Jag kommer att säga precis vad jag tycker och tänker i fortsättningen om någon pratar med mig. Kan ni inte ta vad jag har att säga så bara håll er väck.

Efter 3 år med drogerna ständigt lurande bakom knuten så har jag fått komma till insikt om så många saker. Otroligt smärtsamma och omvälvande men herregud så nyttigt. Så klarsynt man blivit.

Jag kommer med insikt om något nytt nästan varje dag. Man lär så länge man lever, det stämmer så himla bra. Den största insikten av dom alla som jag fortfarande kämpar med är, att om dom inte själva vill sluta så går det inte.

Jag kan inte göra det åt dom genom att vara kontrollerande, hota och spela på deras samvete. Det enda som händer är att ångesten blir ännu större och glipan mellan mig och dom växer sig starkare.

Beröm och positivitet är betydligt mer effektivt. I vårt fall är det så. Stärka istället för att trycka ner lönar sig alla dagar i veckan.

Det var en klok man som sa till mig för inte så länge sen att det är jätteviktigt att bekräfta ungdomen i deras känslor. Det tog jag fasta på, för det är oerhört viktigt att få bli bekräftad. För den man är, och för hur man känner på insidan.

Hur ska man annars kunna komma framåt? Man måste väl ändå få börja nånstans? Det är oftast en hel familjegrej anser jag. Det är i allra högsta grad fler än ungdomen som behöver få komma till insikt med saker och ting.

Jag är den första att erkänna att jag har gjort en miljon fel i mitt liv, som påverkat mina barn. Både på gott och ont. Mest ont känner såklart jag själv. Efter en anhörigvecka på Provita i Malmö öppnades ett helt annat tankesätt.

Jag önskar att det var alla familjers rättighet att få en sådan vecka tillsammans. Det löser nog inte missbruket i sig men man får oerhört bra verktyg med sig hem.

Och just att det handlade inte bara om min son, utan om mig själv. Min egen uppväxt och min relation till mina barn. Så himla nyttigt. Rekommenderas starkt.

Just nu är denna mamman väldigt trött, men precis som i vanlig ordning reser jag mig igen. Starkare än någonsin. För min familj, mina nära och kära jag har runtom mig.

Och nej, jag tänker inte vara alla till lags, jag kommer vara mig själv och säga vad jag tycker oavsett hur ni tar det. Glöm aldrig att om ni kommer till mig för att få råd, lyssna då. Jag är tyvärr inte utbildad psykolog även om jag känner mig som det.

Däremot är jag medmänniska med känslor i kroppen. Jag brinner för våra utsatta ungdomar men också för kämpande föräldrar. Ni som känner mig vet.

Att då känna att folk misstror mig och väljer sida, tänker jag inte ta. Aldrig någonsin.

Tänkte faktiskt fråga er alla här om det finns nåt intresse för att träffas och prata om sådant vi tampas med i vardagen? Det finns väl fler föräldrar som jag eller är jag ensam? Och ni ungdomar som kämpar? Vill ni komma och känna lite gemenskap och kanske kämpa tillsammans med oss?

Tveka inte att höra av er så fixar jag ihop något. Trots allt så är det viktigaste vi har gemenskap, glädje och lite framtidshopp.

Kärlek till er alla