En fasad är banne mig inte lätt att bära på, ingen orkar hur länge som helst. När allt kommer omkring så är vi inte mer än människor någon av oss.

Den berömda väggen kom som en käftsmäll, helt maktlös inför den. Är så glad för att jag har Dennis och Mattias i studion. Människor som vet och känner mig, det betyder mycket när man är nere på botten och krälar.

Och så givetvis mina älskade ungdomar. 2 veckor utan droger och oro är värt mer än något annat i hela världen. Stoltheten är så stor och jag är så tacksam för varje minut dom vill tillbringa med mig.

Känslan när den lilla fågelungen kommer så fort hon vaknar, så stark och beslutsam om en bättre framtid. När min son kommer direkt efter jobb och vi äter middag tillsammans.

Normalt att det ska vara så tänker nog många. Men här har det inte varit så senaste åren. Att faktiskt få känna en tacksamhet över det är viktigt för mig. Att dom vill vara här istället. Att dom vågar underkasta sig ensamheten som följer när man slutar använda droger.

Så mkt vi skrattat dessa dagarna minns jag inte sist vi gjorde, vi skojar om de mest ledsamma saker vi varit med om i missbrukets värld. Ett sätt att bearbeta utan att det känns så svårt.

Vi har legat i sängen alla tre mitt på dan och bara varit, utan konstigheter. Tätt intill varandra och det är lätt det mysigaste jag varit med om på länge. Tanken slog mig, undrar om dom känner samma trygghet som jag? på olika vis kanske.

Min trygghet är att dom ligger tätt intill drogfria, deras trygghet kanske är att få känna sig liten brevid en vuxen när världen därute känns jobbig att handskas med? Jag vet inte, för jag frågade aldrig.

Vet bara att det är ett privilegie att få vara i deras närhet. När dom är 18 år fyllda har man inte mkt att säga till om längre. Det har jag som så många andra föräldrar fått erfara genom åren. Så skönt att få prata öppet om det.

Så himla tacksam för alla som hört av sig både på mail och messenger. Jag är inte ensam, bara det att alla är inte redo att tala öppet om det. Tack vare min son och den lilla fågelungen som jag kallar henne, vågar jag skriva precis som jag känner. Dom läser och godkänner precis allt innan det läggs ut till allmän beskådning.

Tror det hjälper dom också på deras resa. Att alla vet vad vi går igenom, att varje dag är en kamp och det är tufft. Det svänger på en sekund. Rastlösheten och suget kommer  och det är ett helvete. Tänk er den enorma styrka som krävs för att ringa mig och fråga om vi ska gå ut en sväng o ta lite luft. Tänk hur mkt lättare det hade varit att få skiten hemlevererat och dövat den förbannade ångesten.

Jag är så stolt så det går inte att få ner ord för det som skulle göra det rättvisa. Det är en lång hård och smärtsam resa vi har att göra och jag tänker göra det bästa jag kan av den. Dom ger mig kraften att fortsätta, att ta mig upp från orkeslösheten som nu har infunnit sig efter 3 helvetesår.

Vi ska sikta på att göra dagarna meningsfulla, att det finns ett betydligt bättre liv än drogernas tärande fördärv. För det är precis vad det är. Jag har sett för många fina ungdomar rasat nu, Jag vill inte mer, vill se dom lyckas och jag sviker inte en sekund på vägen.

Det är ett 24/7 åtagande och det är så värt det. Varje dag som går är en enorm vinst för dom. Tänk er själva, en hel dag utan det som ditt liv i huvudsak har bestått av. Det är i allra högsta grad beundransvärt.

En människohjärna som intagit narkotika ett längre tag förändras. Tankesättet blir annorlunda och det är inte alltid självklart att göra de rätta valen oavsett om man vet vad som är rätt eller fel. Dessa 2 ungdomar har tagit rätt beslut längre än vad dom lyckats med innan. Sååå stolt över er.

Och min önskan är fortfarande att om någon ungdom läser detta som kämpar eller har svårt med att ta sig ifrån det, eller om du är ensam i allmänhet. Hör av er så hittar vi på något skoj allihopa. Här stöttar och peppar vi varandra i vardagen.

Ni föräldrar, tveka inte. Vi finns för varandra. Ingen är mer värd än någon annan!

Kärlek till er alla